Hässelby P09 – Mot alla odds

Det är svårt att sätta ord på vad den här säsongen egentligen betydde.
För ett år sedan var Hässelby P09 ett lag som kämpade för att hålla sig kvar i division 4.
Man förlorade matcher som man borde vunnit, självförtroendet var svajigt, och känslan var att man mest sprang efter istället för att leda.
Men så hände något. Ett nytt tränarteam tog över – Hanad, Sixten och Joel – och med dem kom en ny riktning. Det var som att någon tryckt på reset, och laget började byggas upp igen, bit för bit, från grunden.

Trion kom in med en tydlig vision: struktur, glädje och ansvar.
Hanad stod för tryggheten och riktningen, Joel kom med det taktiska ögat och den analytiska hjärnan, och Sixten bidrog med energi, skratt och det där lilla kaoset som alla lag behöver. Tillsammans skapade de ett klimat där killarna växte – både som spelare och som människor.

Redan innan säsongen hann börja kom dock årets första prövning. Nyförvärvet Manzo, som imponerat stort på försäsongen, skadade sig. Det var en tuff smäll, både för honom och laget, eftersom han var tänkt att vara en nyckelspelare under hela året.

Säsongen drog igång borta mot Brommapojkarna, ett möte som egentligen inte innehöll så mycket dramatik, men som var viktigt. Det var en försiktig start – lite lalligt, som någon uttryckte det – men ändå en match som visade att Hässelby inte längre var laget som vek ner sig. 1–1 och en poäng in på kontot, men viktigare än så: en känsla av att något nytt höll på att byggas.

Hemma mot Ekerö IK i den andra omgången såg man vad de nya tränarna hade försökt nöta in. Bollen rullade på ett helt annat sätt, spelarna pratade med varandra, och man såg lagets självförtroende växa för varje minut. Hässelby vann med 3–1, och den första riktiga segersången ljöd i omklädningsrummet efter matchen. Glädjen var äkta – inte för poängen, utan för känslan att man var på väg åt rätt håll.

Sedan kom Ängby på besök, och Hässelby fortsatte på samma spår. Det var fart, kombinationer, och spelglädje. Det här var ett lag som började tro på sitt eget spel. Även när Ängby reducerade fanns ingen panik, utan bara lugn och fokus. 4–2, och Hässelby hade verkligen hittat rytmen.

Och rytmen fortsatte. Mot Spånga, ett av seriens mest fysiska lag, blev det en riktig kamp. En match med känslor, tacklingar och nerv – men också en där Hässelby visade att man kunde stå upp mot vilket lag som helst. 3–3 efter full tid, och redan där började snacket gå: Spånga och Hässelby, det är topplagen i år.

Efter det kom Kungsängen på besök, och där exploderade allt. 7–0. En uppvisning i offensiv fotboll, där varje anfall kändes som en målchans. Det var en dag när allt gick in – men också en dag när man såg hur roligt laget hade det tillsammans. Det var skratt på planen, high-fives på bänken, och ett spel som flöt. Det var Hässelby när det var som bäst.

Borta mot Ursvik blev det tuffare. En fysisk match på en ojämn plan, men Hässelby kämpade sig igenom och vann ändå. Det var kanske inte den vackraste fotbollsmatchen under säsongen, men det var en sån där seger som definierar vinnare. Man spelade inte perfekt – men man gav sig inte. 3–2, och en moral som glänste starkare än spelet.

Sista matchen före sommaruppehållet var hemma mot Rotebro, och där fortsatte segertåget. En stabil 4–1-seger, där laget visade kontroll och disciplin. Den matchen markerade slutet på en vår som verkligen fått fart på Hässelbys resa. När man gick på sommarledighet var laget fullt av självförtroende, och tabellen såg plötsligt riktigt trevlig ut.

Efter sommaren väntade en tuff bortamatch mot Råsunda, men Hässelby kom ut som om de aldrig haft paus. 7–2! En offensiv urladdning som chockade alla. Veckan efter mötte man Råsunda igen, den här gången hemma, och även då vann man, 4–2. Två raka segrar mot samma motstånd, och Hässelby hade på allvar etablerat sig som ett topplag.

Sedan kom en ny bortamatch mot Rotebro, den här gången en tuffare historia. Matchen stod och vägde, men Hässelby hittade ett sätt att vinna. 2–1 efter ett sent avgörande, och ännu en sån där match där man visade karaktär snarare än bara spelglädje.

Men fotboll handlar också om balans. Hemma mot Ursvik kom en liten motgång. Spelet hackade, bollen studsade fel, och Ursvik utnyttjade sina chanser. 1–3 – en förlust som sved, men som kanske kom vid rätt tid. För efter det tändes en ny gnista.

Den gnistan syntes redan veckan efter, borta mot Kungsängen. En galen match där Hässelby låg under, kom ikapp, tappade igen och sedan, med nästan komisk dramatik, vände och vann. 4–3, och glädjen efter slutsignalen var enorm. Det var matcher som den som skapade lagets identitet – det där oförklarliga drivet att aldrig ge sig.

Matchen mot Spånga senare i september var något av en seriefinal. Hässelby gav allt, men Spånga visade varför de till slut tog hem hela serien. 2–5, ett tufft resultat – men ingen skam i prestationen. Hässelby var där, på riktigt. Man hade gått från att kämpa mot nedflyttning till att mäta sig med seriens bästa lag.

När hösten började ta fart var det bortamatch mot Ängby. Det blev en kontrollerad och stark seger, 4–1. Ett moget Hässelby, som inte längre behövde stressa fram chanser utan litade på sitt spel.

Och sedan kom Stormen Amy.

Det låter nästan som ett filmmanus, men det var precis vad det var: filmiskt. Bortamatch mot Ekerö IK i en match där vindarna drog över planen som en orkan. Bollen flög bakåt och regnet piskade som om vädret ville stoppa matchen. Men Hässelby spelade vidare. De kämpade, skrattade och gjorde det bästa av kaoset. Mitt i stormen blev Hubbe inbytt, och på något mirakulöst sätt lyckades han trycka in ett mål – bara för att sekunder senare rusa av planen, rakt upp till omklädningsrummet. Anledningen? Jo, naturen kallade. Hubbe behövde skita. En klassiker föddes, och Hässelby vann med 3–0 i den mest absurda matchen på hela säsongen.

Och sen – finalen. Brommapojkarna hemma. Säsongens sista match, solen tittade fram, och Hässelby var redo att avsluta med stil. Det gjorde man också. 9–2! En målfest utan dess like. Men mitt i allt firande kom ett orosmoment – Manfred Dorfh skadade sig. Ett bittert slut för en spelare som varit viktig hela säsongen, men också en påminnelse om hur snabbt det kan vända. Trots det var stämningen efteråt obeskrivlig. Skratt, kramar, och känslan av att man hade gjort något stort tillsammans.

När slutsignalen gick hade Hässelby 38 poäng på 16 matcher, en målskillnad på 61–29 och en andraplats i tabellen. Men siffrorna säger inte allt. Den här säsongen handlade om mer än tabeller och statistik. Den handlade om laganda, om glädje, om utveckling – och om ett gäng killar som vägrade ge upp.

Att gå från nästan sist i division 4 till tvåa i division 3 på ett år – det är inget annat än imponerande. Och som pricken över i:et väntar nu division 2 nästa säsong. En ny nivå, nya utmaningar, men samma hjärta. För det är något speciellt med det här laget. De kämpar, de skrattar, de stöttar varandra, och framför allt – de tror på det de gör.

Så när man ser tillbaka på 2025 års säsong, är det inte bara resultaten man minns. Det är känslorna, stormen, skratten i omklädningsrummet, de sena vändningarna och tränarnas stolta leenden. Det är berättelsen om ett lag som inte nöjde sig med att spela – de valde att förändra. Och det gjorde de. På riktigt.

Det här var året då Hässelby reste sig.
Mot alla odds.

Och nästa år? Då blåser vi vidare.